Mellan soluppgången i horisonten och Karlslunds motionsspår.
Springer två män med fult råtthår.
I tio år har jag varit hemma och tagit hand om barn.
På bygget har ingenting ändrats, mina bestick låg ruttna och jävliga kvar i fönstret där jag la dom sist.
Elrummet luktar damm och jag vet fortfarande inte så mycket om mitt yrke som jag borde veta efter femton år.
Det jag vet är att jag inte tycker om stretchtyg på arbetskläder.
Men det värsta är livrem i stretch, otroligt kontraproduktivt.
Det känns fint att vara så innerligt glad att träffa mina kollegor igen.
Magkänslan är att dom inte tycker det är jobbigt att se mig igen. Men vem kan uttrycka en sådan sak där och då.
Sådana ting känner man.
Site Title 
Lämna en kommentar