Någon gång måste tystnaden ta plats.
Det är svårt.
Undrar om den får det på andra sidan.
Andra sidan av allt man ska igenom.
I mina dagdrömmar njuter jag av tystnaden och tittar ut genom fönstret ibland.
Men har jag inte perfekt motstånd så är det inte tyst. Livet är motstånd som går att hantera.
Det är en förlösande insikt att få.
Två ggr har jag ätit tills jag spytt, inget att vara stolt över. Men jag tycker väldigt mycket om korv med pommes.
Jag har börjat bära tights och en hjälm på huvudet.
Mitt huvud är inte bara stort till omkretsen utan även mellan haka och fontanell är det bra många mil.
Passar inte i varken keps eller hjälm men att en man som gjort sitt struttar runt utan huvudbonad passar sig knappast heller.
Varför är det oundvikligt för mig som utdöende i villa, att börja med distansträning och olika lopp?
Vi sprang och cyklade en lång tur helgen som var, imponerande säger någon och cykelbögar sa någon annan.
Det är inget av alternativen.
Det viktiga är insikten att det bara handlar om att tugga limpa.
Stannar man så kommer dom.
Det är något tillfredsställande med att man bara behöver bita ihop.
Helt ok att ge upp, men kan man bita ihop så behöver man inte.
Ingen bryr sig om mer än sig själv.
Livet har gjort mig skicklig på det.
Site Title 
Lämna en kommentar